Herren har lett mig till denna sida – Enhetens vänner, och min ande gläder sig!


För tjugo år sedan mötte jag Honom och Hans beröring förändrade allt!
Direkt gav Han mig en djup längtan efter enheten genom att befrukta mig med en droppe av Sin längtan, den enhet som innebär En Kropp –En Kyrka.
Ofta har Han talat genom drömmar och bilder.


En bild som jag burit under mitt hjärta är: Jag går runt i ett stort tomt hus med många rum, det finns inga möbler. I famnen tätt intill mitt hjärta bär jag ett nyfött naket barn. Jag går från rum till rum och letar efter en plats att lägga ner barnet på, men hittar ingen. Jag kan inte lägga barnet ner där det är kallt och naket. Ibland grips jag av fasa då jag tror att barnet har dött i min famn, men då jag böjer ner mitt ansikte för att se förstår jag att barnet andas och att det fortfarande är varmt.


Då ser jag också att navelstängen sitter kvar, mellan barnet och mig själv.
Under en tid då jag intensivt sökte någonstans att lägga barnet hörde jag dess namn, Andens Nya Liv. Jag har gått in och ut i otaliga rum, i alla de delar av kyrkan som jag på något sätt kommit i kontakt med. Det har varit små och stora sammanhang. Ibland har jag trott att jag hittat en plats och även sagt det till någon som jag känt tillit till. Men – varje gång har jag upptäckt att det var fel. Ofta har jag fått be Honom om nåden att återigen få se att jag skall fortsätta bära, Han har fått ge både barnet och mig nytt liv, nytt hopp.


Att bära ett barn under sitt hjärta är en ensam syssla, som inte går att dela med någon. Egot har måst släppa så mycket av erkännande och bekräftelse under denna vandring att jag till slut trodde att jag missförstått eller aldrig skulle hitta en plats för barnet. Men så öppnar Han en ny dörr, efter en lång period av dimma och förvirring då jag helt hade tappat riktningen. Enhetens vänner kan kanske vara nyckeln till det rum där barnet kan få en bädd att vila på och jag kan våga lägga ner det.


Under femton år har jag fått dela vänskapens gåva tillsammans med en karmelitsyster, en vänskap som har betytt så mycket för mig att jag inte kan uttrycka det i ord. Vi lever i helt skilda världar, hon innanför en klausur och jag i Svenska kyrkans öppenhet, på gott och ont. Allt har vi kunnat dela, vägen har vi kunnat förstå bättre genom att följas åt och ge varandra stöd och uppmuntran då mörker har skymt sikten.


En sorg har varit och är att inte kunna dela Hans kropp och blod. Men liksom livet nu bryter fram med enorm kraft i naturen, kan Andens Nya Liv också bryta fram i enhet och kärlek. Jesus är Herre
Jeremia