Svenskar anses inte läsa böcker med religiöst innehåll. Religionsavdelningen står vanligen på något undanskymt ställe i bokhandeln, andaktslitteratur och historiska framställningar huller om buller. Religion är inte säljande, heter det. En förlagsredaktör som intervjuas i Svensk Bokhandel har synpunkter på vad som passar oss ifråga om amerikansk romantik: ”Sen har de väldigt många böcker med kristet innehåll, man tackar Gud för att man hittat varandra. Det fungerar inte här.”


Ändå har det väl inte någonsin sålts så mycken kvalificerad ”religiös” litteratur, inte bara beskrivande utan också engagerad. Jag tänker på översättningar av kyrkofäder, böcker religiösa personligheter, betraktelser av Stinissen, Piltz och Halldorf. De säljer bra trots bokhandelns tröghet.


Men initiativet ligger framför allt på katolskt och frikyrkligt håll, och dessutom finns den intressanta utgivningen av ortodox litteratur i svensk översättning, av författare som Lossky, Meyendorff och Clément förutom alla böcker om ikoner. Påven Benedictus XVI:s böcker säljer förvånansvärt bra. Inom Svenska kyrkan finns en mindre pregnant utveckling som ändå drar åt samma håll, med författare som, Bo Brander, Ylva Eggehorn, Martin Lönnebo och Magnus Malm. Här finns en uppenbar vindkantring, och frågan är vad det är som den återspeglar. Det finns en motsvarighet i den kristna pressen, där tidskrifter som Signum, Karmel och Nod ligger i framkanten.


Detta bör ge anledning till reflektioner. Den postmoderna eran inom kristenheten, med dess tonvikt på en individualistisk andlighet, på fri bibeltolkning några utan förpliktelser, på en multikulturell relativism och en motståndslös anpassning till dagens konsumtionskultur, är kanske inte längre så attraktiv för dem som vill se längre än till ytan. Vad många människor önskar är en kristen tro med djup, med rötter i tradition och erfarenhet och med förmåga att tala till människor, också när de inte är helt tillfreds med dagens andliga situation.


Hur ställer sig de olika samfunden till denna ny situation? Vilka slutsatser drar man inom Svenska kyrkan, katolska kyrkan och frikyrkligheten? Hur påverkar det deras förhållande till sina egna medlemmar och till andra kristna i landet? Vi vill gärna inbjuda till ett samtal över dessa frågor.