Det talas i dag ofta om bibeltrohet, men det är ett vanskligt begrepp. Många kristna vill vara trogna mot Bibeln, men problemet är att de tolkar den på olika sätt. Bibeln innehåller inte någon instruktion om hur den själv skall läsas, utan tolkningen måste företas av människor. Men vem är det i så fall som har befogenheten att tolka den, eller, som det ofta heter i dag, vem är det som har tolkningsföreträde? Postmoderna liberaler menar att var och en själv får avgöra vad Bibeln säger oss, men det omöjliggör naturligtvis varje försök till kristen enhet. Tron kommer då att fragmenteras i otaliga subjektiva tyckanden. Om man vill ha en sammanhållen kristen gemenskap räcker det inte med att man har samma bibel och erkänner dess auktoritet; det är också nödvändigt att enas om hur den skall tolkas och vem som skall tolka den. På detta kan ges olika svar, och man talar därför om att det finns olika tolkningsgemenskaper som förenas i en gemensam förståelse av bibelordet. Sjundedagsadventisterna är en sådan tolkningsgemenskap, baptisterna en annan. Om vi har som mål att söka en synlig kristen enhet måste vi söka någon form av enhet i bibeltolkningen, i varje fall ett acceptabelt minimum av samtycke.


Att Bibeln måste tolkas stod helt klart för judarna på Jesu tid. Också i Gamla testamentet självt finner vi exempel på omläsning, som när de äldre av böckerna förklaras av författare i senare tillkomna. När hela den hebreiska bibeln till slut sågs som en helig skrift och inte längre kunde kompletteras fördes den judiska bibeltolkningen vidare i en muntlig tradition, som till slut kodifierades i Mishna och Talmud. Jesu apostlar gick en annan väg: de såg Gamla testamentets utsagor som profetior om Jesus Kristus. Nya testamentet är fullt av bibeltolkningar. Det är till exempel tydligt för var och en som läser Matteusevangeliet: ”Detta skedde för att det skulle fullbordas som står skrivet …” Sådant kallades av judarna för pesher-tolkning, när aktuella händelser uppfattades som uppfyllelser av Skriftens profetior. Hela Nya testamentet kan därför ses som en kristologisk kommentar till Gamla testamentet. Det är samma sätt att läsa som Jesus själv använde enligt Lukas 24:27, i berättelsen om vandringen till Emmaus: ”Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.” Jesus framstår här alltså som skrifttolkare, och detta sätt att tolka övertogs av hans lärjungar apostlarna, något som vi har många exempel på i Nya testamentet.


Tvisten mellan kristna och judar handlade inte om man skulle tolka Bibeln/Gamla testamentet eller ej utan hur den skulle tolkas. Att den skulle tolkas var självklart för båda. Men både judar och kristna var också överens om att det inte var vars och ens sak att tolka Bibeln. Hos judarna var det de skriftlärda som kunde sin bibel och visste hur man skulle hantera utläggningstraditionen. Hos de första kristna var det apostlarna som hade det särskilda uppdraget att tolka Skriften, och vi ser hur Paulus ständigt hänvisar till sin ställning som apostel för att ge sina skrifttolkningar auktoritet. I den följande kyrkan låg ansvaret för en rätt bibeltolkning i det apostoliska ämbetets händer, på samma sätt som rabbinerna fick ansvaret för den judiska skrifttolkningen.


Skriften, både Gamla och Nya testamentet hade alltid sin främsta plats i gudstjänsten som en del av kyrkans vittnesbörd om Kristus. Det var därför viktigt att den både innehöll den apostoliska tron – varför man sorterade bort en del ovidkommande skrifter – och att den också tolkades utifrån den tro som fördes vidare från apostlarna. Den hade ingen egen existens utan var en del av kyrkans liv på samma sätt som dopets vatten och nattvardens bröd och vin. Bara gnostiker och andra irrlärare kunde komma på tanken att läsa Skriften på egen hand och dra andra slutsatser än kyrkans.


Redan under det andra århundradet började de kristna se också Nya testamentet som en helig skrift, och därför kunde det i sin tur bli kommenterat och uttolkat. Men när Markion under andra århundradet ville göra rent hus med Gamla testamentet och enbart stödja sig på Nya testamentet (i lämpligt urval) fick han mycket litet gehör, för de flesta förstod att detta skulle bli ett stympat evangelium. I stället fortsatte man att utveckla tolkningen av Gamla testamentet och det var den berömde bibelexegeten Origenes som fastställde principerna för detta. Han såg Gamla testamentet som ett Guds tilltal till oss som rymmer dolda skatter att ständigt utforska på nytt. Han var också klar på att ett bibelords budskap inte alltid ligger på ytan utan att man måste gräva djupare och med insikt för att nå fram till en väsentligare innebörd. Han stödde sig här på traditionen från den judiske filosofen Filon i Alexandria, som var samtida med Jesus och alltid betonade Bibelns mångskiftande innebörd.


Med detta inledde Origenes den skiktade tolkningen som med tiden skulle utvecklas till de fyra tolkningsnivåerna som i medeltiden fick det latinska namnet quadriga, ”fyrspann”. Man skilde alltså mellan den historiska (bokstavliga), den allegoriska (om Kristus och kyrkan), den tropologiska (om den enskildes förhållande till Gud) och den anagogiska (om den himmelska världen och evigheten). Dessa olika tolkningar uteslöt på inget sätt varandra utan berikade i stället utläggningen genom sin mångfald. Detta sätt att tolka skriften fortsattes sedan genom hela medeltiden.


Detta förutsätter att Gamla och Nya testamentet står i ett dialektiskt förhållande till varandra. Gamla testamentet är som en oändligt rik skattkista, men det är Nya testamentet som öppnar låset. ”Det nya testamentet ligger fördolt i det gamla”, säger Augustinus, ”och det gamla uppenbaras i det nya.” Båda ses som två steg i den gudomliga uppenbarelsen; de är inte likvärdiga, men ingendera kan undvaras. Och det är kyrkan som förvaltar denna dubbla rikedom.


För de kristna före reformationen var det självklart att Bibeln är kyrkans bok, och att det är kyrkan och dess lärda som har rätten att tolka den. Först boktryckarkonsten gjorde det möjligt att skilja Bibeln från kyrkan och göra den till en fristående klassiker att inhandla på den öppna marknaden och tolka efter eget tycke. Att Bibeln hade sin plats inom kyrkan betydde på inget sätt att skriftutläggarna var påtvingade någon enhetstolkning. Det var tvärtom denna ordning som släppte tolkningen fri. Genom tiderna har det gjorts otaliga utläggningar av olika skriftord, och det är just detta som är meningen. Tanken är att Bibeln alltid skall utläggas, och att man ständigt skall kunna finna fördjupade insikter genom att studera den. Men man tog det som självklart att detta skulle ske i kyrkans gemenskap och i överensstämmelse med hennes tro, inte i motsats till den. Just bibelordens mångtydighet och möjligheten att variera tolkningen fick kyrkan att blomstra i förkunnelse, i hymndiktning och konst, och inte minst genom ordets ständiga användning i liturgin. I klostren utvecklades den andaktsfulla läsningen och tolkningen, lectio divina som vi ännu finner hos 1100-talets cistercienser. Meningen var att läsaren skulle tillgodogöra sig skriftordet som ett direkt tilltal från Gud, och det talas ständigt om hur den insikten tar sig uttryck i compunctio, som ofta översätts med ”ett styng i hjärtat”, ett överväldigande insikt om läsarens egen ringhet och Guds oändliga kärlek.


Detta betyder ingalunda att all skrifttolkningen behövde vara känslomässig eller poetisk. Om man läser Augustinus ”Tolkning och retorik” (De doctrina, som har kommit i svensk översättning) finner man hur tolkningen kan vara nykter och logisk och hur läsaren skall bruka sitt förnuft för att finna textens mening. Detta var förutsättningen för att man skulle kunna bruka Skriften för undervisning och för teologisk insikt. Men också här får den inte förirra sig i spekulationer utan måste överensstämma med kyrkans gemensamma tro sådan den överlämnats sedan apostlarnas tid.


Låt oss alltså ännu en gång se på principen för skrifttolkningen. Kyrkan hämtar sin tro ur Bibeln, men Bibeln måste också tolkas utifrån kyrkans apostoliska tro – det är denna så kallade hermeneutiska cirkel som har dominerat den kristna bibelutläggningen under mer än tusen år, och den förutsätter att bådadera kommer från Gud.
När sedan reformationen sedan kom uppstod en ny situation genom att Bibeln överordnades kyrkan. Kyrkan sågs i första hand som mottagare av ordet, inte som dess tolkare. Man kan se detta redan hos Martin Luther, fastän han i många avseenden förde den medeltida tolkningen vidare, särskilt när han hävdar att Kristus är Bibelns ”stjärna och kärna”. Han hade en märklig övertygelse att om någon läser Skriften med oförvillat öga och tar ordet just som det står kommer han fram till precis samma uppfattning som Luther själv. I sitt kyrkopolitiska program anför han ständigt Skriften som stöd, och han tycks inte medveten om att det skulle kunna finnas andra tolkningar än hans egen. Det är till stor del denna totala övertygelse som gjorde hans program så slagkraftigt. Utifrån denna grundsyn utvecklade den lutherska ortodoxin tesen om Bibelns perspecuitas, att dess innehåll är så klart och tydligt att det inte har behov av någon tolkning alls. Att detta synsätt är orealistiskt är inte svårt att se. En besläktad tanke är att ”skrift skall tolkas med skrift”, att en tolkning inte får göras av läsaren själv utan att den måste hämtas ur Skriften. Metoden kan ibland vara rimlig, men den duger inte som en övergripande princip. Bakom denna syn på skriftläsningen som envägskommunikation ligger en nedvärdering av människans av Gud givna förmåga att förstå och reflektera. Människan är enbart en syndare och kan bara ta emot Guds klara ord i tacksamhet.


Men det finns i det lutherska programmet ett viktigt avsteg från denna stränga skriftprincip. Ordet måste predikas, och för Luther är ordet framför allt något man lyssnar till, inte något man läser. Han levde ju också i ett samhälle där läskunnigheten var begränsad, och det var från predikstolen som de flesta fick del av Guds ord. I och med detta måste det kunna finnas skrifttolkare, för hur skulle någon annars kunna predika? Predikan av traditionellt klassiskt slag är ju till själva sin natur skriftutläggning. Det togs för givet att förkunnelsen skulle överensstämma med Luthers lära, men då framträdde han själv som skrifttolkare.


En ännu mer endimensionell bibeltolkning uppstod då olika reformerta samfund måste själva fastställa ”vad Bibeln lär” för att kunna bestämma församlingens tro och ordningar. Den förr självklara dialektiken mellan Gamla och Nya testamentet försvagades eller försvann helt då båda behandlades som likvärdiga delar av ”the good Book”. Hos den protestantiska fundamentalismen har denna endimensionella tolkning drivits till sin ytterlighet, då man använder Bibeln för att fastställa hur universum har kommit till. Denna syn på Bibeln som en handbok för alla livets förhållanden har i svenskan fått ett språkligt nedslag, då man kallar en grundlig handbok för ”en bibel”. Man har då kommit mycket långt från den apostoliska kyrkans syn på hur Bibelns fungerar


Övertron på Bibelns oinskränkta tillförlitlighet i alla frågor fick ett grundskott när 1800- och 1900-talets bibelforskning avslöjade att den har en lång och komplicerad tillkomsthistoria, och att tolkningen inte bara bjuder på teologiska utan också på vetenskapliga problem. Detta drog gränsen skarpt mellan dem som ville tolka bibelordet utifrån förnuftsprinciper och de som ansåg den för helt sakrosankt och menade att den måste uppfattas efter ordens bokstavliga lydelse. Här har alltså orsaken till den splittring som vi finner inom dagens protestantism. Men förutsättningen är hela tiden, och på båda hållen, hos fundamentalister och liberaler, att Bibeln är en bok som fungerar oberoende av kyrkan och inte behöver dess erfarenhet för att bli tolkad.


Den katolska och den ortodoxa kyrkan har inte på samma sätt drabbats av detta problem, eftersom Bibeln här fortfarande vilar i kyrkan, och eftersom den grundläggande tolkningen sker i kyrkans perspektiv på samma sätt som redan på apostlatiden. Det finns ingen ängslan för att exegetiska spekulationer eller nya skriftfynd skulle kunna undergräva kyrkans levande tro, och detta skapar en större frihet. Inom de ramar som den apostoliska tron sätter finns ett oändligt utrymme för kreativt tänkande.


Den katolska och ortodoxa bibelsynen har ett slags motsvarighet på protestantiskt håll, fastän den avviker på viktiga punkter. Ända sedan pietismens tid finns tanken i protestantiska kretsar att det endast är den av Anden upplyste läsaren som kan förstå skriftordet och finna dess djup. Det är en tanke som har likheter med den monastiska rörelsens sätt att läsa Bibeln och har levat vidare i 1800-talets väckelserörelser och inte minst i vår tids pingströrelse. Här finns ett samspel mellan texten och läsaren som varken kan förstås av fundamentalister (som undervärderar läsaren) eller av liberaler (som undervärderar texten). När man lyssnar till goda väckelsepredikanter i dag kan man ofta finna en insikt i bibelordets djupare nivåer som direkt tilltalar åhöraren och på många vis påminner om kyrkans traditionella uttolkning. Men eftersom det inom dessa riktningar saknas en kyrkoteologi får tolkningen en individuell prägel som också gör den mer flyktig än den behövde vara.


Vi måste därför återvända till utgångspunkten. Läsningen av Bibeln är oskiljbar från dess tolkning, och vill vi övervinna tidens splittring måste vi återvinna den tolkning som har varit den gemensamma sedan begynnelsen. Den förutsätter att läsningen sker inom ramen för kyrkans trosmedvetande, sensus fidelium, och under Andens ledning, och att den ses som en del av den sakramentala verklighet som kom till stånd då Gud blev människa i inkarnationen och med detta också blev Skriftens beständiga mittpunkt och ljuskälla.Per Beskow