De tolv apostlarna, grekisk ikon.

I kyrkans stora ”nicenska” trosbekännelse talas det om ”en, helig, katolsk (allmännelig) och apostolisk kyrka”. Man kan säga att dessa fyra bestämningar uttrycker kyrkans dimensioner. Kristi kyrka är en enda, men den sträcker sig i olika riktningar: ”längden, bredden, höjden och djupet” för att citera Efesierbrevet (3:18).


Kyrkans apostoliska karaktär är dess utsträckning i tiden, från Kristi och apostlarnas tid till vår egen. Att den är katolsk eller allmännelig betecknar dess utsträckning i rummet, att evangeliet förs ”ända till jordens ändar” och kan förena alla folk och kulturer i en enda tro. Heligheten är på en gång kyrkans höjd- och djup, dess förankring i en gudomlig verklighet som ligger bortom det jordiska, i evighetens dimension.


Detta talar alltså emot de olika försnävningar av kristen tro som vi så ofta möter i vår tid: till det dagsaktuella, till det nationella och till det inomvärldsliga. Kyrkan bryter igenom alla sådana gränser som satts upp av människor, för inför Gud finns inga sådana gränser.


Att kyrkan är apostolisk betyder alltså att den kontinuerligt har fört Kristi budskap genom årtusendena, med det apostoliska ämbetet som förvaltare, och att vi idag står i en levande tradition som förbinder oss med apostlarnas tro, alltifrån Petrus bekännelse: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” Tron har aldrig blivit borttappad, så att vi måste söka den på nytt, men vi kan ständigt återupptäcka dess rikedom, inte minst genom att se hur människor, burna av Anden, har förmedlat den under de mest skiftande omständigheter och inför ständigt nya utmaningar.


När man talar om apostolisk tro är det fyra saker alltid haft en särskild betydelse: 1) Vördandet av Maria, martyrerna och de kristna förebilderna (helgonen) 2) Sakramenten 3) Ämbetet och 4) Kommunitetslivet